Absolut äganderätt och moraliska handlingar

Det är lika bra att redan från början påpeka att jag inte tror att det här argumentet biter på de teorier om ägande och moral som det vänder sig mot. Min kombination av en viss förkärlek för enkla argument och min antipati inför absolut och privat ägande gör dock att jag inte kan låta bli att tycka om det. Dessutom är jag nyfiken på hur diverse nyliberaler ställer sig inför sådana scenarion som argumentet illustrerar. Argumentet lyder i all sin enkelhet:

Tänk dig ett fattigt och ensamt barn. Det här barnet är så fattigt att det inte har råd att köpa tillräckligt med mat för att överleva, och kommer sannolikt att dö antingen av svält eller av kylan (associationer till “Flickan med svavelstickorna” fungerar) inom de närmaste veckorna. Tänk dig vidare att det här barnet befinner sig på en marknad inne i staden. Där finns det en rad olika stånd och rikligt med mat till försäljning. Alla ståndsinnehavarna har förvärvat sina produkter på ett legitimt sätt (genom rättmätigt ursprungligt förvärv och därefter genom fria byten) och har därmed, enligt den nyliberala synen, en absolut och okränkbar äganderätt över allt de förfogar över. Barnet äger dock ingenting och har ingenting att erbjuda i utbyte mot mat och kläder. Det visar sig vara så att ståndsinnehavarna är ganska slarviga och godtrogna, så de håller inte särskilt noggrann uppsikt över sina varor. Vid lunchtid promenerar en särskilt välmående (d.v.s. rik) ståndsinnehavare helt sonika iväg för att äta lunch på en restaurang i närheten och lämnar sitt stånd helt oövervakat.

Skulle vi klandra barnet om det bestämde sig för att stjäla mat eller kläder från det obevakade ståndet? Jag vågar påstå att de flesta av oss har starka intuitioner om att det vore fullt berättigat av barnet, i den situationen, att faktiskt ta vad det ville. Skulle man då inte kunna inta någon slags tudelad inställning till den (eventuella) stölden, i stil med att det är helt förståeligt och moraliskt försvarbart av barnet att ta maten, men att det samtidigt kränker ståndsinnehavarens absoluta äganderätt över denna? En sådan inställning verkar problematisk; hur ska man avgöra vilket som är av största vikt, d.v.s vad som i slutändan får avgöra vilken handling som faktiskt, med alla fakta tagna i beaktande, bör utföras?

Om vi går med på att stölden är moraliskt acceptabel tycks vi ha passerat en viktig gräns; vi anser att barnets trängande behov överskuggar ståndsinnehavarens äganderätt över sina varor. I mina ögon är det här extrema exemplet bara inkörsporten till en fullt utdragen tillställning till fördelning av resurser baserat på behov, snarare än individuella rättigheter över dessa resurser. Om vi går med på att det faktum att barnets behov av maten är större än ståndsinnehavarens, så tycks vi också vara tvungna att gå med på mindre extrema exempel på fördelning av resurser, baserad på behov snarare än andra slags rättigheter, som Nozicks “historiska fördelningsprincip” eller andra fördelningsprinciper inriktade på förtjänst.